Etiketter

, , , , ,

Tvål o Tvagning_800pxVi har tidigare här i bloggen gett er en uttömmande historik och guide över Göteborgs offentliga toaletter genom åren. Nu tänkte vi ge er en liten uppföljning i det där man behöver bruka och utföra efter man lämnat wc:n, nämligen ”Tvål och tvagning”.
I omslag av specialtillverkat papper finner vi på hyllorna här på Rundqvists Boktryckeri den nätta lilla skriften ”Något om tvål och tvagning”. Tryckt i ett tusen exemplar år 1978. Författare är förre rektorn Karl Salomonsson som på 16 sidors kåserar med frisk och vederkvickande ton om svenskens förhållande till renhet och bad från mitte av 1900-talet och bakåt. Kåseriet hölls ursprungligen i anslutning till tvålen Cremosins 50-årsjubileum.

250px-Lortsverige-coverDet är kanske svårt att tänka sig i dagens västerländska värld där minsta lilla kroppsodör går att neutralisera med dofter: att renhet och bad förr inte alls var en självklarhet. Entré då för Ludvig Nordström. ”Skåningen är skitig” var en av många saker han noterade och skrev ner på sin berömda reportageresa ”Lortsverige” år 1938. Ludvig Nordström reste från norr till syd i Sverige för att studera hur svensken skötte sin hygien och bostadsförhållanden. Det som framförallt kommer fram är hur svårt det är att få svensken att bada regelbundet: ”Nästa generation om ens den, får väl som boskap drivas fram till badreformen” skriver Ludvig med lätt surmulen ton.

Karl Salomonsson skriver vidare i ”Tvål och Tvagning”, att svenskens motstånd till att tvätta sig och bada bottnade i både religiösa motiv och inte minst ekonomiska. Priset för en tvål tidigt 1900-tal var 5 öre. Vilket låter synnerligen billigt idag. Betänk då att timlönen för en genomsnittlig svensk arbetare vid ett tegelbruk denna tid var 21 öre så kan ni göra matematiken själva. Julbadet varje år var det enda obligatoriska badet för svensken. I julbadet låg dock den religösa inramningen som följde på julen. Julbadet skulle helt enkelt bestråla den den badande för bättre hälsa och karma under det kommande året.

Lögaredagen –Lördagen – blev den enda dagen svensken riktigt tvättade sig under veckan. Utomhusbad var inte heller vidare populärt här trots de kallbadsentuasiaster som började träda fram i Europa från 1700-talet och framåt.
”Twy, twy för badefettan!” erinrar sig exempelvis Karl Salomonsson att han och hans kompisar sa innan de spottade tre gånger bakom ryggen för att besvärja de trolltyg som sades finnas i öppna vatten.

Cremosin_TvåloTavning_800 pxI takt med att välståndet ökade i Sverige under 1900 talet så ökade också svenskens hygien. Badrum inreddes i varje stuga på landsbygden och svensken utförde tvålinköp i allt större utsträckning. En liten skiljelinje verkar vara den sofistikerade och exklusiva tvålen Cremosin som kom 1923 och signalerade en mer väldoftande framtid.
”Cremosin gör huden fin! sa mormor. Hon älskade att skämta med reklamrim. Rent blir värsta svin i löddret utav Cremosin” står det exempelvis i en gammal reklamannons för Cremosin.

Lite skit rensar magen brukar det ju heta. Fjärran är dock den tid då dagligt tvättande ansågs skadligt för huden i Sverige. Då man höll sig från att tvätta sin syndiga lekamen och till och med, som Karl tillägger i boken med lätt skabrös ton, ”nästan ansåg det syndigt att tvätta sig mer i röven än i ansiktet”.
Mot slutet av ”Något om tvål och tvagning” hemfaller Karl Salomonsson nästan till någon form av motsägelsefull nostalgi.” Tvål och tvagning har i våra dagar en helt annan omfattning än vad fallet var i den så kallade gamla goda tiden” skriver Karl som om han nästan saknar den smuts som flytt.
Kanske var det så att bevarandet av orenlighet och smuts blev någon slags trygghet. I en värld som var allt annat än tryggare än världen av idag.

Läs även: ”Ett litet men ytterst viktigt inlägg för nödställda”.

Advertisements